Under de senaste åren har jag bollat i min vikt. Ett tag under gymnasietiden var jag mindre tjock. Men det höll inte, jag började äta allt det där jag avstått ifrån. allt det där jag suktade efter. jag köpte godispåsar tunga som mjölkpaket på helgerna och proppade i mig tills jag ville spy av illamående av att jag var så mätt. jag slutade träna och poff så var jag där igen, tjock och med ett bmi som skrek fetma.

Jag träffade en kille precis innan viktuppgången, vi flyttade ihop och middagarna och myskvällarna la sig runt midjan. jag var nu uppe i 90 kg. mamma, mormor, släkten började prata, det tisslades och tasslades. jag visste att det var om min kropp, om mitt fett, om mitt äckliga fett. jag började på viktväktarna och gick ner till 74 kg. jag var påväg ner i snabb takt. det fungerade faktiskt, mot alla odds. Jag vräkte i mig vv:s chokladkakor och sket i stora maträtter. och det funkade. 

sen sprack vårt förhållande och jag började åter igen att äta, vräka, som aldrig förr. tröstätandet tog över hela mig, jag var bara lycklig med sötsaker och fett i munnen. jag gick upp allt jag gått ner på någon månad. bristningarna kom på kroppen och dubbelhakan blev trippelhaka.

Min mamma har under större delen av min uppväxt tjatat på hur tjock jag är. Jag har aldrig varit nöjd med mig själv och jag grät ofta ensam i mitt rum efter att mamma sagt "du borde inte äta sån där stor potion" eller "ska du verkligen ha en kaka till?" Mina år under tonåren var ibland ett rent helvete. Jag började i högstadiet att gömma godis på mitt rum, i olika lådor. Ibland köpte jag hem chips och hade påsen under dubbla täcken för att det inte skulle prassla. Jag smög ibland in i köket på kvällarna då mamma skulle borsta tänderna för att ta något att äta. Jag har nog under hela min uppväxt varit fixerad vid mat, godis och onyttigheter. Och ständigt hade jag mamma i ryggen som pressa mig till att vara någon jag inte var. Jag skulle vara fin, jag skulle vara smal. Jag skulle vara pefekt?

Jag har lovat mig själv att vara ärlig. så jag ska vara ärlig.

Jag är en tjej på 20 som för tillfället bor Stockholm.
Jag är 160 lång och väger drygt 86 kilo..
Jag har den senaste tiden utvecklat ätstörningen bulimi.
Jag är alltså så pass överviktig att jag klassas som fetma.
Mitt BMI är över 25 och jag är just nu i risk för att dö i förtid av övervikt.
Jag spyr inte varje dag. Jag hetsäter.. ibland kan det vara lika mycket som jag äter på 2 dagar, sedan använder jag en tansborste för att spy upp allt. Ångesten blir för stor, allt känns meningslöst. Efterråt blir jag stolt, känner mig duktig. Mår bra för den där lilla lilla stunden som jag står ovanför toaletten och tittar ner på min spya. stolt. duktig. bra. sjukt bra. Precis så känner jag mig.

Tjej, kvinna, flicka, kärring, brud, dam, gumma... Kalla mig vad du vill.. Men jag är en av kvinnligt kön.. I denna blogg ska jag vara allt annat än falsk. Med detta menar jag ärlig till hundra procent.