Min mamma har under större delen av min uppväxt tjatat på hur tjock jag är. Jag har aldrig varit nöjd med mig själv och jag grät ofta ensam i mitt rum efter att mamma sagt "du borde inte äta sån där stor potion" eller "ska du verkligen ha en kaka till?" Mina år under tonåren var ibland ett rent helvete. Jag började i högstadiet att gömma godis på mitt rum, i olika lådor. Ibland köpte jag hem chips och hade påsen under dubbla täcken för att det inte skulle prassla. Jag smög ibland in i köket på kvällarna då mamma skulle borsta tänderna för att ta något att äta. Jag har nog under hela min uppväxt varit fixerad vid mat, godis och onyttigheter. Och ständigt hade jag mamma i ryggen som pressa mig till att vara någon jag inte var. Jag skulle vara fin, jag skulle vara smal. Jag skulle vara pefekt?